Varför sitter jag här och väntar. Väntar på den hemska dagen den 31 på att säga att vi ska säga upp lägenheten? Tror jag att det kanske kommer en lösning den närmsta veckan som gör att vi kan bo kvar? Att jag kan bo kvar? För det gör det inte. Varför säger jag inte bara till? Det kommer inte lösa sig och jag kommer inte kunna bo kvar i stan. Just nu finns det inget värre än denna sits jag är i nu... vissa kanske tycker att jag överdriver, men ni ser det inte med mina ögon, med mina ögon om hur hemskt det är!

Försöker peppa mig själv till att kämpa det sista i skolan, men hur lätt är det när man har tappat lusten på det mesta? Varför ens försöka när man inte ser något bra slut? Här sitter jag med mina 15 gymnasiepoäng eller vad det kallas och vet inte ens om jag kommer in på högskolan med de poängen. Vet inte vart jag ska bo eller hur jag ska försörja mig efter sommarn... ifall jag inte kommer in vet jag inte vad som händer, veta vill jag nog inte heller göra.

Längtar inte ens till resan längre.. tänk när man kommer hem, har inga pengar kvar eftersom man glassade i bulgarien... tänk ifall jag inte har råd att ha kvar bilen? Utan den kan jag fan lika gärna gräva ner mig, speciellt ifall ja ska bo hos mamma.. Inte en kotte där uppe och utan bilen kommer jag ingen stans. Inte till jobb,kompisar eller nått..

Det suger fan att bli vuxen och jag önskar så jävla mycket att jag bara bodde kvar hemma från början och att vi bodde nere i blidsberg. Jag i min lägenhet och mamma och de andra i sin... Då hade detta inte känts lika panikartat.

Jag kanske borde uppskatta att jag ens har haft möjlighet att få bo i lägenhet nu,.. men det hade varit bättre att jag inte hade gjort det för då hade jag sluppit denna växling..


Sitter och försöker plugga men det går inget vidare..jävla fan!